Julmat osv...

Jul, the holidayys, står för dörren. Hur tänker ni kring högtider som denna när det lätt blir lite för mycket, och kanske inte heller den nyttigaste, av mat? Håller ni på era rutiner eller släpper ni efter?  
 
Jag själv skiter fullständigt i om jag äter hela julbordet, varje dag, hela december ut. Det är okej, men jag skippar julgodis, kakor och bakverk. All mat är okej i mina ögon.
 
Den inställningen har jag även till vardags. Även om jag inte tycker man ska proppa i sig vad som helst och själv väljer hemmalagad mat av bra råvaror som kyckling, fisk , grönsaker, ägg, quinoa, råris, mm så är mat inget farligt för en. Däremot har jag noll tolerans på fabrikstillverkade halvfabrikat fulla med socker, e-medel, tillsatser och "fan och hans moster" så att säga. Men all mat är i mina ögon något kroppen är ämnad och kapabel att ta hand om, något som tillför näring, varesig det är en lean kycklingfile eller fet julskinka.  
 
Därför är min inställning att jag får äta precis vad jag vill i matväg. Mat är aldrig dåligt för kroppen, även om det kanske inte går i linje med mina vanliga kostvanor och är direkt nyttigt. Det är något kroppen kan ta hand om och använda som bränsle. Däremot är jag totalt emot godis, kakor, bakverk, färdigmat, snabbkäk, läsk, etc. Det är inte bra för kroppen, punkt slut. Det är inget jag vill tillföra och utsätta min kropp för. 
 
Kort och gott vet ni vart ni hittar mig i jul, och det blir inte vid desertbordet! 
 
// Jenny 
 
 
 
 
 
 

Att utmana sig själv

Hur tänker ni kring att utmana er själva? Det behöver inte vara i träning, utan kan handla om vad som helst i livet. Jobb, relationer eller kanske utbildning. 
 
Jag kan bara se till mig själv. Jag kan tycka det är synd att jag alltid behöver ha ett nytt mål att styra min kosa efter, och att jag ständigt behöver ett nytt mål större än de förra för att känna mig tillfredsställd. Jag har svårt att bara göra saker för att det är roligt och göra saker på en lagom nivå. 
 
Löpningen är ett praktexempel i mitt fall. Jag började springa aktivt för tre år sedan. Lyckades efter kämpande och slit springa en mil och var så stolt över mig själv. Förra året sprang jag min första halvmara med godkänt resultat (1.54.38) och jag var så stolt. Nästa år är det Stockholm maraton som blir den stora utmaningen. 
 
När jag för tre år sedan grät av lycka efter min första mil så står jag idag och är missnöjd om långpasset "bara" blir en mil. Varför kan jag inte tycka jag är tillräcklig med det jag gör idag, eller det jag gjorde igår? Hur kommer min iställning vara om några år? Kommer en mara, på 42 km, vara tillräcklig eller ska jag pressa mig till att springa ultramaraton på 75 km för att vara nöjd med min insats och känna att jag tar mig någonvart? 
 
Ibland är det jobbigt att alltid ha ett mål att sträva efter. nästan alltid är det roligt, men träningen blir lite forcerad och tvungen de gångerna man kanske borde vila, är trött eller helt enkelt inte känner för att gå till gymmet. Då kommer stressen över nedräknade dagar och man tvingar iväg sig. Är det verkligen så man vill ha det? 
 
Tolka inte detta fel. Självklart är det bra att sträva framåt och ha viljan att förbättras, att vara dedikerad och verkligen gå in för det man gör..... men jag tycker man ska fråga sig själv varför? Vad är syftet?
 
Ärligt talat så vet jag inte alltid svaret på den frågan själv. Jag är nog bara lite beroende av känslan att klara av saker som jag inte tror jag kan. Jag har i många år haft uselt självförtroende, varit väldigt osäker och dömande mot mig själv. Varit så rädd för allt nytt. Idag är jag snarare rädd för de känsorna, så rädd att jag ständigt utmanar mig själv att göra just de där svåra, nya sakerna jag inte tror jag klarar av att göra. 
 
Ja, visst är man så rationell och enkel som människa 😉
 
// Jenny