Låg lägstanivå på löpning
Jag kan inte låta bli att gilla dom riktigt dåliga löppassen.
Som idag, exempelvis, stack jag ut på en snabbrunda inklämd mellan böckerna och en kaffedejt för att hinna röra på mig och få lite frisk luft. Desvärre snöade jag in på diverse olika behandlingstekniker av erosionsskador på tänderna (läser till tandsköterska) och vipps hade jag bara en och en halv timme tills jag behövde sticka hemifrån.
Fick kasta i mig lunchen + två koppar kaffe och hade inte rikitigt tid att låta maten sjunka så stack ut efter en kvart. Ville bara ut, ville bara springa och kunde inte hejda mig.
Haha, ja. Det blev ju som det blev. Mat och kaffe ända upp i halsen och påväg ut, addera en sprucken blåsa i hålfoten och lurar som inte ville sitta på plats så har vi samtliga delar för ett horribelt jäkla skitlöppas. Men sen är det slut, och då tänker jag att alltid jaha, var det inte värre än så? Det var ju ändå rätt gött att känna att man lever!
Det är det som är så underbart med skitpassen, de har oftast en ganska hög lägsta nivå och efteråt känns det ju precis lika jäkla skönt som på de bästa passen om än inte bättre. För varje gång jag inser att dåliga pass inte är värre än så - så vill jag bara ut och löpa imorgon igen.
Heja löpning vad jag älskar dig! Blev fem tröga, illamående kilometer idag och imorgon blir det ett tröskelpass, längtar redan efter att få sticka ut!
